Jaha, så står man här då.
Medeltid. Mitt i verkligheten. Som nybliven tant. Med en musikalisk resebyråtjänsteman, tre sockersöta barn, en trevlig tegelvilla, en vit kombobil, en elektrisk gräsklippare, ett slitet 80-talskök, ett stadigt arbete, en gigantisk crosstrainer, två hariga kaniner, två håriga ben, tio bedrövliga extrakilon, tio turkosglittriga tånaglar, tolv solskensrynkor runt ögonen, elva gråa hårstrån, en miljon grejer i skåpen, en oval studsmatta, en egen blogg, en husvagn med säsongsplats samt – dagen till ära – en smarrig, grön pärontårta! Tänk så det kan bli! Tjolahopp, tjolahej som jag brukar säga. Det verkar som att jag mitt ryssklingande efternamn till trots är en tvättäkta ”Svensson”.
Jag kommer ihåg hur det var när mina föräldrar fyllde 40 år. Själv kunde jag då inte ens tänka mig hur jag skulle se ut och vara vid 20 år. Tiden kändes oändlig. Sedan har jag allteftersom vant mig vid mina nya åldrar. Men jag kan fortfarande känna mig ganska liten. ”Ska lilla jag…?” ”Tänk att lilla jag…?” När pojkarna var små hände det att jag översköljdes av ansvarskänslor. ”Ska verkligen jag ha ansvar för detta barn, klarar jag det?” Hur länge tänker man om sig själv som liten? (Nu ska jag till ägga att jag är yngst i en skara på fyra syskon.)
Hörde om en äldre dam som sa en gång att ”du ska inte tro att man slutar oroa sig bara för att ungen fyller 50!” Nej, så är det nog. Man kommer förmodligen alltid att oroa sig för sina barn. Men jag kan trösta mig med att jag i alla fall blir något klokare, mognare och lugnare med åren. Även om jag verkligen bryter ihop av oro ibland känner jag mig ändå tryggare nu för tiden. Jag tar vissa situationer en aning coolare.
Kris då? Nej då. Jag har varit med om mycket större och värre grejer än att fylla 40. Jag har faktiskt aldrig haft åldersnoja. Andra nojor, självklart, men att bli äldre gör mig ingenting. Kriser har följt mig genom hela livet, fast de har hitills aldrig varit relaterade till mina födelsedagar. Men man ska aldrig säga aldrig. Jag har dock full förståelse för alla som hamnar i en 40-årskris. Det är mänskligt – och klokt – att man stannar upp och funderar över sitt liv. Man har jobbat i ca 20 år och har ca 25 år kvar att jobba. Inte så himla konstigt att frågorna hopar sig. ~ ”Gjorde jag rätt val?” ”Vad är meningen med det här?” ”Ska jag jobba kvar eller vidareutbilda mig?” ”Ska vi försöka få ett barn till, en liten sladdis, nu är det sista chansen, eller ska vi dra till Frankrike och starta ett B&B?” ~ Själv var det inte så länge sedan som jag bytte arbetsplats och jag trivs alldeles förträffligt med mitt jobb, vilket antagligen hjälper mig undan de värsta funderingarna.
Jag blir däremot ganska irriterad på folk som flinar åt andra runt 40 som börjar jogga eller styrketräna och kallar det för medelålderskris. Det är väl ändå först i medelåldern (då de allra flesta inte är småbarnsföräldrar längre) som man helt plötsligt har lite, lite, lite tid över till sig själv för att träna eller göra något annat kul? Så det är väl inte speciellt konstigt att det händer just då? Dessutom börjar kanske kroppen kräva en del extra omsorg? Mc- körkortet tar man nog först vid 50 år, då man också får lite, lite, lite pengar över eftersom barnen (förhoppningsvis) har flyttat hemifrån.
Faktiskt så tycker jag att det här är en rätt skön ålder. Livet känns just nu ganska stabilt. Barnen börjar bli stora och det är spännande att följa dem. En sådan här dag saknar jag pappa extra mycket, men även om sorgen efter honom fortfarande är djup, så är den inte lika akut smärtsam längre. Och även om jag har en del bekymmer med min kropp så är jag ändå frisk, pigg och stark. Jag är inte lika snabb, muskulös och vig som vid 15 års ålder, men det är helt ok. Jag lade ner os-planerna vad det gäller häcklöpningen för över två decienner sedan. Det är inte så ofta längre som jag känner för att gå ner i spagat. Sitter – tro det eller ej – hellre vid matbordet och äter spagetti.
Så – Hipp Hurra för mig och alla andra medelålders, fräscha, glada tanter och gubbar!!! Tjohoooo!!!