Varje år går mina tankar i samma banor så här i slutet av sommaren. Både i människornas kroppar och ute i naturen kan en förändring ske snabbt.
Så fort vi träder in i augusti blir stämningen helt förändrad mot i juni och juli. Den glättiga semesteryran byts mot ett lugn och ett svårbegripligt vemod. I naturen sänker sig en stillhet hand i hand med morgondimman som ligger tjock över sjö och hagar. Nattens fuktighet gör att daggen väter gräset långt in på förmiddagen.
Många börjar arbeta igen efter ett visst antal lediga veckor, medan andra vill ta tillvara på de sista skälvande semesterdagarna. Vi vill att allt ska bli så bra som det bara är möjligt för alla runt omkring oss. Att solen ska skina, att barnen ska få slappa innan skolan börjar igen, att badvattnet ska vara varmt, att grillköttet ska bli mört, att blåbären ska plockas – samt att vi ska få en underbar, härlig, strålande sensommar och höst. Själv älskar jag hösten. Om vädret är fint, så tycker jag att hösten är årets bästa årstid. Men efter den här sommaren, då temperaturen knappt nått över 15 grader de flesta dagar hade man ju önskat att sommaren tog fart nu och höll i sig länge, länge. Vi får se hur det blir. Vi behöver ju solens ljus och värme innan mörkret kapslar in oss.
Den här dagen började stilla med en vacker dimma över sjön. Himlen mötte verkligen vattnet. Nu avslutas dagen med en varm och strålande kväll. Vi har kunnat grilla (fast köttet blev fasligt segt, trots dess etikett med den lovande texten ”otroligt gott att grilla”), två av familjemedlemmarna är ute just nu och spelar frisbeegolf och dottern ska sova med bästisen i lekstugan/stallet/affären/snickarboden. Själv kan jag sitta här på balkongen och blogga. Med kvällssolen i ansiktet och utsikt över en glittrande sjö. Från grannarna runtomkring hörs barnskratt, bestickskrammel, och trädgårdsfixande. Hoppsan, nu började vovven skälla….. inte lika trevligt…. bäst att kolla henne…….
