Varje år vid skolstarten får jag något som liknar härdsmälta i huvudet.
Jag överdriver inte, utan jag menar verkligen att jag blir alldeles varm innanför kraniet av all information, alla möten att gå på och alla gympapåsar samt matsäckar att hålla ordning på. Det bränner och svider. Det blir helt enkelt för mycket. Barnen kommer hem med buntar av papper som ska läsas igenom, skrivas under och skickas tillbaka. Det är skolkontrakt, datorkontrakt, listor på samtalstider, skolinformation, scheman, klasslistor…….. Jag vågar faktiskt inte räkna efter hur många föräldramöten och utvecklingssamtal som jag och min man varit på hitills.
Som om det inte är nog med skolan, så har ju även alla föreningar uppstart i augusti/september. Vilket naturligtvis är jätteroligt, men med det följer ju också ansvaret att hjälpa till. Man slits därmed mellan olika evenemang där man ska baka bullar, ha servering, resa tält, agera tränare eller vad det nu kan tänkas vara.
Men på något sätt tar man sig alltid igenom skolstarten med livet och hälsan någorlunda i behåll, med undantag för ett och annat hysteriskt utbrott. Barnen är nöjda med att börja skolan, gympapåsarna kommer oftast med på rätt dagar, matsäckarna knåpas ihop, samtalen klaras av och pappren skrivs under och skickas tillbaka i god tid. Även i år har jag klarat mig ganska bra, förutom att jag en dag bröt ihop inför mina arbetsvänner som fick klappa om mig en stund. Hjärnan verkar inte ha smält, utan fungerar ganska bra fortfarande och nu har vi bara två utvecklingssamtal och två föräldramöten kvar. Yes! Jag klarade mig! Livet är faktsikt inte så krångligt trots allt!
Tänk vad mysigt det hade varit med en liten hund……….