Nu är det bara några dagar kvar till julafton och vi har en välförtjänt, ledig helg då vi både fixar här hemma och vilar ut.
Vi har i ärlighetens namn haft en ganska tuff höst, med jobbyte, elaka förkylningar och annat som man blir trött, sliten och orolig av. För några veckor sedan var det EXTREMT halt här i sjuhärad. På några timmar förvandlades ett krispigt, vintrigt landskap till ett såphalt ishelvete. Inne i stan såg det ut som en krigszon där bussar och bilar stod huller om buller. Alla skolbussar ställdes in. Folk kunde inte ens stå helt stilla på trottoarerna och föll som käglor. Jag hade först varit på långpromenad med hundarna och det var inga problem alls. Efter ett par timmar skulle jag gå ut och mata kaninerna innan jag skulle iväg till jobbet. Jag tog inte bara på mig tofflorna eftersom jag visste att det var väderomslag och regnigt och geggigt ute. Nej, jag tog på mig rejäla kläder och mina bästa vinterkängor. Men när jag öppnade dörren och tog första steget på stentrappan hade jag inte en chans. Pang! Så föll jag raklång och slog i ryggen samt båda armbågarna rakt över trappsteget. Jag lyckades hålla uppe mitt huvud och jag lyckades krypa tillbaka in i hallen igen. Där lade jag mig i ”barnets ställning”, helt omtöcknad och undrade vad det var som hade hänt. Var hade jag ont? Kunde jag röra mig? Tänk om jag hade brutit ryggen? Jag försökte resa på mig, men då svimmade jag av. Jag vet inte hur många minuter jag var borta, men när jag vaknade hade jag ingen aning om var jag var någonstans, eller vad det var för tid. På något sätt fick jag tag på min mobil och ringde Micke som snabbt satte sig i bilen för att åka hem till mig. Men han blev ju naturligtvis fast i trafiken och vi fick istället ringa ambulansen. De hade också svårt att komma fram pga halkan och att det var så EXTREMT många som hade ramlat och ville ha hjälp. Efter 1,5 timme lyckades Micke komma hem till mig och skjutsade upp mig till akuten som svämmade över av skadade människor. Jag fick hursomhelst hjälp av underbar personal och jag hade som tur var inte brutit någonting. Jag kommer att ha ont länge än och jag kommer att vara blå länge än, men jag hade verkligen änglavakt som inte skadade mig värre. Jag är glad att jag inte har 20 kg övervikt som jag hade för ett år sedan, för då vet jag inte hur det hade gått. Jag ganska vältränad och klarade fallet någorlunda väl. Men det var otroligt läskigt och obehagligt! Jag och Selma hade en efterlängtad resa till Uppsala och Stockholm inbokad, då vi skulle träffa mina syskon och deras familjer, men den fick vi tyvärr ställa in. Jag behövde vara hemma och vila min onda kropp.
Nu ska det blir skönt att få hem vår student från Mälardalen som inte har varit hemma sen i oktober. Vi längtar efter att ha alla våra tre barn omkring oss igen. När man har barn så har man mycket att oroa sig för och det är alltid något som händer som man måste hjälpa dem med. Livet går verkligen inte som på en tillrättalagd räls, utan mer som på en oupptrampad skogsstig över höga berg och ner i djupa dalar. Genom snårig skog och iskalla bäckar. Då behöver man ha en lugn jul utan en massa krav, jobb och dåligt samvete. En jul där man verkligen kan gotta sig med god mat, bra filmer, roliga spel, promenader, kanske lite bastu och såklart massor av godis.
Jag önskar Er verkligen en fin julhelg och Ett Riktigt Gott Nytt År!