Jag vill först och främst säga att jag absolut inte dömer någon och hoppas att ingen blir ledsen eller arg på mig för det jag skriver nu. Det här är bara några virvlande, otyglade tankar om fb som jag har dryftat hit och dit med mina vänner. Jag är absolut inte bättre än någon annan.
Jag har som så många andra delade känslor inför fb. Ibland tycker jag att det är både roligt och givande att läsa andras inlägg samt att även själv skriva några rader om något kul som har hänt eller lägga upp bilder på framför allt mina barn. Vissa perioder tycker jag däremot att det inte finns något alls av intresse för mig att läsa och har själv då en helt urtråkig, torrlagd, intetsägande status.
För ett tag sedan kunde jag och mina barndomsvänner träffas efter 20 år tack vare att vi har fått kontakt via fb. Då är väl ändå fejjan som bäst? Jag har också fb-kontakt med några av de kusiner vilka jag inte träffar till vardags och som bor runt om i landet. Jag kan kolla in deras liv, vilket inte hade varit självklart annars. Vi brukar inte ringa varandra speciellt ofta, om man säger så. Likadant är det med mina fd arbetskamrater samt de kompisar som inte står mig allra närmast, men som jag ändå tycker väldigt mycket om och egentligen skulle vilja träffa oftare. Man skaffar ju sig en hel del relationer till andra människor genom livet. Det är roligt att läsa vad ni har för er. Jag tycker om att läsa om era barn, era resor, era lördagskvällar, era trädgårdar samt era filosofiska tankar. Några av er skriver nyanserat om er vardag och det är era statusar som jag läser med störst intresse.
Men så är det det här med vårat bekräftelsebehov. Hur har det blivit så enormt stort? Hur och när blev det så? Vi skriker ut: SE MIG! HÖR MIG! GILLA MIG! Vi borde ju ändå veta att vi duger som vi är. Varför vill vi lägga upp en status varje gång vi går till gymmet, eller springer en runda? Vem sjutton är intresserad av det? Nu på sommaren är det många som tar selfies ur både grod- och fågelpersektiv. Vi får tjusas av noga utvalda, solbrända kroppsdelar + en hel del extra allt. Var och när annars skulle vi visa upp sådana, nästintill oanständiga bilder på oss själva?!? Och varför skriver vi långa kärleksförklaringar till våra kära på fb? Är det inte mer romantiskt att förklara våra känslor i ett vanligt, gammaldags brev så att bara hon/han kan läsa det, eller viska orden ömt i hennes/hans öra på kvällen? Hur kommer det sig att vi vill visa upp foton på våra in i minsta piffdetalj perfekta hem? De ser ju ändå ofta ut som bilderna ur ett vackert och tidsenligt, men tyvärr ganska opersonligt inredningsmagasin. Och vem bryr sig om vad jag lagar till kvällsmat, eller att jag går och lägger mig? För några år sedan visste man inte om man skulle få en pojke eller flicka när man var gravid. Nu får alla fb-kompisar veta könet på barnet redan när ultraljudsbilden läggs ut på fb och vips! så har man trollat bort den magiska spänningen. Tråkigt.
Ibland känns det som om man får veta lite mer än vad man vill. Det är en märklig tid vi lever i. Och vi 40-åringar är värst, jag vet!
Något annat som vi med tonåringar bör tänka på, tror jag, är även det här med alla foton på vin-, öl- och champagneglas. Det är väl ändå inte så konstigt att ungarna börjar dricka tidigt om det hela tiden visas upp bilder på ”god dryck” och att vi då målar upp en positiv bild av att nu är det fest, nu unnar jag mig, nu är det semester, nu snackar vi. Nu är jag lyckad. Om man dessutom lite skrytsamt skriver i sin status om hur vilt det gick till på cykelfesten igår, så har man antagligen trampat upp stigen ytterligare några meter. Tror jag.
Och tänk alla vänförfrågningar man får från folk som man vet vilka de är, men absolut inte känner. Hur skruvat är inte det? Som om jag vill dela mina foton och texter med dem? Det skulle ju kännas oerhört konstigt om man sedan träffas på stan. Hur hejar man då?
Det är heller inte konstigt att folk blir deprimerade av att läsa på fejjan hur ofantligt lyckade andra är. Hur sött andras barn leker i snön och hur vackra andras nytapetserade vardagsrum blev och hur enormt kära och tillfreds i sina förhållanden andra är. Om man för stunden är ganska oharmonisk och kanske inte har varken ork, lust, tid eller råd att renovera det läckande taket är det faktiskt ganska tufft att härbärgera andras perfekta statusar. Det är inte superlätt att trycka på Gilla-knappen då. Självklart menar jag inte att man ska skriva om när man bråkar med sin maka/make, det vore ju kränkande! Och inte kan man heller lämna ut sina innersta sårbarheter och vränga sig ut och in, så att alla kan läsa och fantisera om det. Naturligtvis inte! Så menar jag inte. Jag har själv mina ok att bära och dem vill jag inte blotta på fb. Men våra statusar ger en aning skev bild av livet, det är vi nog överens om allihop.
En annan sak som jag har diskuterat med andra är det här att man inte kan byta profilbild utan att alla ser det. Man vågar ju knappt byta! Det känns så himla löjligt när fb-kompisarna (förhoppningsvis inte, men kanske) känner sig manade att trycka på Gilla-knappen och kommentera ”Fina du!” eller ”Åh, vad snygg du är!”. Det kan ibland kännas väldigt genant. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så här och fb skulle nog ”tjäna på” att ändra den inställningen.
Men i det stora hela tycker jag ändå att fb är en fantastisk ide’ och det betyder en hel del för mig att vara med. Jag känner mig lite mer social än vad jag skulle göra annars och kan som sagt få en liten glimt utav vad som händer i era liv. Jag fnissar åt era roliga bilder och underfundiga texter och jag lyssnar gärna på era musiklänkar. Något annat som är hejans bra är dels inbjudningarna och dels grupperna som man kan vara med i. Inbjudningarna är lätta att skicka och når många snabbt. I grupperna är det ju super att man t.ex. kan dela privata foton från den gemensamma semestern eller lägga upp det senaste träningsresultatet och kunna peppa varandra inför Göteborgsvarvet eller Vasaloppet. Genom fb-grupper kan jag följa vad som händer både i mina killars träningsklubb och i kyrkan. Modernt. Mycket bra.
Så absolut: tummen upp för nästan allt i facebook! Fortsätt skriv och fortsätt lägg ut era foton! Jag GILLAR det! Puss på er! Fina ni! 🙂
Ps. Jag kollar ca 17 gånger om någon har bekräftat min senast inlagda status. Någon som känner igen sig?