Jag hade satt på lokalradion då den käcka reportern med sin ljusa Borås-röst funderade högt över fenomenet att vi börjar mysa allt tidigare innan jul för varje år. ”Kan det bli för mycket av det goda?” var hennes fråga till oss lyssnare.
Det kan det väl ändå inte!!!! var min spontana reaktion och jag bytte irriterat kanal. Det är väl inte konstigt att vi måste börja mysa tidigt på hösten när vädret är som det är. När världen ser ut som den gör. Det tycker i alla fall inte jag. För mig börjar det vi Alla Helgona-helgen. Då brukar jag göra fint hemma och börja längta efter julen.
Naturligtvis kan det bli för mycket av det goda om man äter fudge och ris á la Malta varenda dag, men det är det nog inte många som gör. (Är man smart så motionerar man lite extra också.) Vi behöver lysande stearinljus och värmande brasa i öppna spisen. Vi behöver få titta på mängder av fåniga julfilmer, frossa i julkalendern, lyssna på julskivor och bläddra i julmagasin. Vi behöver få vara med varandra, sitta tätt i soffan och somna en stund.
Det kan självklart bli jobbigt så här innan jul när man önskar sig snö och regnet i stället smattrar mot rutan, när man inte hinner gå på alla barnens julfester, när man har jobbångest för att man ska jobba hela julhelgen, när man svettig och stel i nacken kånkar hem på julmusten och rödkålen, när man bränner sig på knäcken (som barnen absolut vill ha, men som ändå finns kvar ända fram till påska), när halva familjen ligger däckade i hög feber, när de internet-beställda julklapparna inte hinner fram i tid och när man känner att hjälp! pengarna räcker inte riktigt till. Ibland lider vi lite innan jul.
Varenda år strax före 1:a advent så hör jag två meningar från olika håll: ”jag kan inte fatta att det redan snart är jul” och ”det känns inte som att det snart är jul – jag känner ingen julkänsla alls”. Då undrar jag i mitt stilla sinne: har vi inte lärt oss någonting sedan förra året och vad är det vi väntar på? För det första så har ett år bara 365 dagar, vilket inte är speciellt långt. Tänk på att när sommaren är slut och hösten rinner iväg för att man alltid har massor att göra i september och oktober, då kommer november och då gäller det bara att överleva dag för dag. Vi börjar mysa vid Alla Helgona och några veckor senare är det dags för 1:a advent. Svårare än så är det inte. Det är likadant varje år. Och julkänslan kommer inte farandes över oss som genom magi. Den måste vi själva skaffa oss. Om det är snö ute får vi ta det som en bonus, vi kan inte räkna med en vit adventstid eller jul. Hur mycket julstämning vi vill ha får vi försöka styra över själva, om det nu går. Ibland händer det ju saker (sjukdom, dödsfall, skilsmässor) som gör att man inte orkar, vill eller bryr sig om att det är jul. Att man bara önskar att allt vore över. Och vill man inte julpynta, griljera skinka, baka lussekatter eller ställa in en gran, så är det helt okej. Gör bara det du vill och orkar. Jag är inte speciellt förtjust i att pyssla men i år hade jag tänkt mig på att leka supermorsa och försöka julpyssla med dottern. Väl inne på Panduro där jag skulle köpa geléljusmassa mm, blev jag frustrerad för att det var så fruktansvärt dyrt, så jag köpte ingenting. Vi bestämde oss för att i stället lägga tiden och pengarna på att hyra en häst på ridskolan en helg. Det var vad min dotter allra helst ville, så det fick bli vårat julmys. Ett mycket mer hälsosamt alternativ. Man behöver faktiskt inte göra likadant varje är.
Nu är det kvällen före dán före doppardán. Min dotter ligger i 40 graders feber och jag har precis varit i kyrkan och övat med den tillfälliga kören inför midnattsmässan på julafton. Det är som det är och det blir som det blir. En välsignad jul i år igen. Det tror jag på.
God Jul alla góa vänner! Önskar er en fridfull och kärleksfull helg!
Julmys på högsta nivå i en extremt lerig hästhage.