Jag vet mycket väl att man bör sträva efter förnöjsamhet och vara tacksam över att Gud skapade mig precis som jag är. Danad så vacker, strålande och underbar.
Men inte är det så himla lätt att tänka så när man står där i provrummets alltför oförlåtande ljus. Klädesplagg efter klädesplagg trycks på, men åker fort av igen – om man nu inte fastnar med skogshuggararmarna i trånga tunikaärmar utan stretch eller ardennerbenen i jeggins som är mer designade till giraffben.
Jag undrar om jag någonsin kommer att stå framför spegeln och tänka ”Jag älskar att köpa kläder!” eller ”Vad snygg och fräsch jag är idag”, eller ”Oj, vilka långa, smala ben jag får i de här byxorna!” eller ”Jag har verkligen inte ett endaste hårstrå som sitter på fel ställe!” eller ”Wow, träningen har faktiskt gett ett otroligt resultat!” eller ”Vad alla dessa operationsärr ger min kropp en tuff och läcker karaktär!”??????? Svaret är nog tyvärr: aldrig i livet…..
Nej, man får vara glad om man kommer ut ur cellen utan röda stressfläckar på halsen, utan panikångestkänningar och framför allt med alla ens gamla kläder i behåll och på rätt håll. (Inte vill man behöva leta efter kjolen för att den korvat ihop sig i något av magvecken……) Det är sannerligen något att vara nöjd och tacksam över. Och visst finns det en och annan stor, svart klänning som även jag kan ha. Det får man väl vara glad över…. kan jag tro.