Ära vare Gud i höjden – det här fatet har min son gjort i slöjden!
I tisdags morse vaknade min 9-åring med ett glatt:”Mamma, idag är det slöjd!!!!”.
Tänk om man själv kunde vara så glad när man masar sig upp tidigt på decembermorgnarna, när regnet öser ner ute och vinden viner om husknutarna. Jag berättade detta igår kväll för en vän, en äldre man med ett mycket stort hjärta. Det tyckte han var roligt och så berättade han hur han själv som liten pojke arbetat och slitit i skolan med ett träfat som han ville ge till sin moster i julklapp. Då han stolt gick fram till läraren för att visa fatet, höll denne upp det mot en lampa för att syna det och drämde det därefter i kanten på katedern så att flisorna flög. Där och då tog skaparlusten slut och min vän gjorde aldrig något mer i slöjden. Och han kommer ihåg det 70 år senare.
När jag sedan kom hem igår kväll och satte mig framför TV:n för att se på Nobelfesten förundrades jag över pristagarnas tal. Vilka goa gubbar! Vad roligt att en svensk äntligen fått pris. Tomas Lindahl som tillsammans med två kollegor vann Nobelpriset i kemi höll ett hyllningstal till alla betydelsefulla lärare. Han berättade att han som ung gick på Bromma gymnasium och där hade fantastiska lärare, vilka han tog för givna. När familjen flyttade bytte han skola, vilket ledde till en ”katastrof”. Han tyckte inte om sina nya lärare och de tyckte inte om honom. En av dem underkände Tomas Lindahl i kemi(!). Tack vare hans driftiga föräldrar fick han dock byta tillbaka till sin gamla skola igen, till pedagoger som visste hur man undervisar och uppmuntrar sina elever på rätt sätt. Han lyfte särskilt fram Karin Brandt som betytt väldigt mycket för honom. Enligt programledaren hade denna kvinna tydligen fått pris för sitt elevarbete.
Visst är det så att vi alla har minst en lärare som vi kommer ihåg för någonting? Själv kommer jag ihåg hur Sonja blev arg på mig en gång och orättvist anklagade mig för att fuska. Liten som jag var vågade jag inte säga emot. Duktig var jag också, så jag behövde inte alls fuska. Men hon tyckte väl inte om mig. Min ridlärare ”Gadden” var jag livrädd för och hade ont i magen i flera dagar innan det var dags för ridlektion. Vilket alltså betydde att jag hade magont halva veckan. Men jag kommer även ihåg dem som tyckte om mig och uppmuntrade mig. Johnny Nylen i mellanstadiet som fick mig att börja friidrotta och Henrik Westling på gymnasiet som fick mig att tro på att jag kan skriva.
När man själv har förskole/skolbarn går man ju igenom en hel hop av pedagoger som tar hand om ens barn och har ansvar för att lära dem saker. De flesta är ju helt underbara och vi är för evigt tacksamma för deras arbete och engagemang. När jag följer med min dotter till ridskolan förundras jag över hur omsorgsfull hennes ridinstruktör Hanna är, och vilken skillnad det är på ridlektionerna mot när jag var liten. Vi har pratat om detta, jag och Hanna, och hon har berättat hur rädd även hon var för sin ridlärare när hon var liten. Det är många saker som har blivit bättre, allt var verkligen inte bättre förr.
Så; TACK alla ni underbara vardagshjälte-pedagoger som tar hand om våra barn! Ni behövs och ni får elever att vinna Nobelpris. Det är stort.