Vad gör jag när världen gungar under mina fötter?
Det är inte lätt att vakna upp till ännu en myhetssändning med obegripliga händelser. Vad är det för en värld vi lever i? Hur ska det gå för våra barn? Vad kan hända här i Sverige?
Mina egna bekymmer och orosmoln känns ynkliga och små om man jämför. Jag glömmer dem för ett litet tag och tänker på vad det är som har hänt i Paris. På de 28 flyktingpojkar som bor på ett boende här i vårat samhälle och som jag fick träffa en liten stund igår. På telefonsamtalet jag fick igår förmiddag vilket handlade om en misshandlad mamma och hennes barn som inte hade någonstans att bo. På flyktingarna som är inkvarterade på campingen några kilometer från oss. Grannar till oss.
Vad gör jag nu? Hur kan jag hjälpa? Hur förklarar jag det som händer för min 9-åring? Utan att hon blir vettskrämd.
Själv går jag här i mitt fina hus och plockar med tvätten. Går ut med hunden. Lagar falukorv i ugnen. Åker med dottern till stan för att köpa hundmat och en ny, röd adventstjärna. Lägger ut en annons på Blocket åt dottern som vill sälja sitt stora Barbie-hus. Livet pågår som vanligt för mig, medan det stannar upp för dem i Paris som mist sina nära. Medan de nyanlända flyktingarna lever dag för dag, minut för minut.
Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Tänd ett ljus för allt vi tror på. För den här planeten vi bor på. Tänd ett ljus – för jordens barn.
Jeremia 29:11 ”Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp.”